Med motiveringen:

Stort och smått som fläktar skönt svalkande med sina kaosvingar.

Tack snälla M.!

 Du kloka, omtänksamma, roliga, snälla, härliga människa! Tack!

Jag blir så himla glad! Och det är så himla svårt att skicka vidare, eller egentligen inte - men jag kan omöjligt radda upp och länka till alla i min länklista! Så: Ni är alla värda den - ni vet vilka ni är - ni är mina kompisar! Ni skrattar åt mig, och med mig, ni stöttar mig, ni hejar på och bara finns där, med era underbara kommentarer!

En timme kvar till lunch - bra för jag är hungrig. Bra? En timme är ju lång tid! Hm.

Fyra timmar tills jag slutar! Jippie!

Eller? Fyra timmar är ju också lång tid. Nästan en evighet... Nä, det kommer går fort! Det bestämmer jag nu!

Måste göra mig en ny kanna kaffe, ett med fler bönor i denna gång (det var inte jag som bryggde första kannan). Det går ju inte att dricka fiskaffe en måndag morgon. Helst inte när man gått upp en timme tidigare än vanligt, hoppar på bussen en timme tidigare och kommer till jobbet en timme tidigare.

Jag kommer dock inte vara ledsen när jag hem går från jobbet en timme tidigare i eftermiddag!

Klockan är egentligen bara tjugo i sju. Det känns i min kropp...

*ilar mot kaffebryggaren*

Sonen kom ner mitt i natten och klagade på att han hade "jätteont i halsen" och jag kände ett litet hopp tändas.

När klockan ringde halv fem (jag pratar vintertid - min tid som min kropp känner den) levde jag på det där hoppet. Att få vara hemma idag med ett förkylt barn.

När jag senare gick upp för att väcka barnen och frågar sonen hur han mår ger han mig tummen upp. Dumma unge!

Nädå, lille gullkillen... Men han har en trött mamma!

Nu är jag på jobbet (klockan kvart i sju!?) och ska snart hälla i mig lite kaffe (läs: mycket kaffe)

Fy vad jag är trött! Dumt påhitt att dra bort en timme för oss. Det gick ju inte att gå och lägga sig extra tidigt igår heller, kroppen är ju inställd på vintertid. Och det känns verkligen nu på morgonen. Gå upp halv fem, som ju kroppen kände att klockan var, är ju en omöjlighet och det var också därför jag snoozade till fem över sex (fem över fem - min tid)

Jag önskar er alla underbara en härlig måndag!

(jag känner att det blir en seg dag idag... blir till att ta extra starkt morgonkaffe när jag kommer till jobbet)

Eller ja. Jo. Den *fulafulafula ord* uppgiften är inlämnad nu i alla fall. Med en känsla av att blunda och hoppa.

I morgon är en ny dag och ny uppgift och banne mig ska jag sätta igång i tid! Jag lovar dyrt på heder och samvete! (Ungefär som hos tandläkaren, man looooovar att man ska använda tandtråd och flourskölj varje dag, i evighet, amen. Och man menar det verkligen när man står där och känner sig som sju år)

Nu ska jag inte grubbla mer på uppgiften. Gjort är gjort. Eller snarare ogjort är gjort. Eller ogjort är ogjort. Eller inte tillräckligt gjort. (Vad är det med mig? Kan jag aldrig sluta?!)

Nu ska ni slippa läsa om min inlämningsångest i två veckor, sen är det dags igen!  

Jag kan inte ens stava till POSITIVT TÄNKANDE längre. Den förmågan har inte jag längre, har nog aldrig haft och kommer aldrig att ha. Har ingen aning om vad det är och jag tror faktiskt inte att jag ens hört talas om det någon gång!

Jag är kass. Jag är dålig. Jag suger. Jag är värdelös. Jag är också sämst. Dåligast. Värdelösast.

När jag tyckte att texten blev rätt ok ändå, sågar min man den vid fotknölarna! *Gaaaaaaaaah* VARFÖR bad jag honom läsa den? Dumma dumma mig.

Vad kännetecknar en insändare? Måste jag verkligen välja sida? Om jag nu tycker att det finns både fördelar och nackdelar med något, kan jag då inte skriva det? Jag kan inte bara välja en sida... och det har inte läraren sagt att vi ska heller! Och förresten, en insändare får väl se ut hur som helst eller?!

Så. Nu lugnar vi ner oss lite! Andas djupt och långsamt... Lugn och fin.. *lugnar mig själv*

Den här tentaångesten eller vad man ska kalla det tar kol på mig snart! I morgon senast klockan 12 ska uppgift 2 vara inlämnad och jag skriver och skriver och skriver men blir inte nöjd och nu vill jag inte lägga mer tid på den. Det är inte roligt längre. 

Jag har skällt onödigt mycket på barnen också. De kan ju inte hjälpa att jag börjar i sista stund. *stön och massor av fula ord*

Men, jag har ju gjort ett medvetet val; att inte lägga ner en massa krut på denna uppgift. Och nu ångrar jag mig. Jag borde lagt ner lika mycket energi och tid som på första uppgiften, som jag kände mig mycket mer nöjd med. Även om ångesten var jobbig inför förra inlämningstillfället också.

Okej.... ett litet ryck till. Sen ska jag ägna mig åt barnen en stund. Det är bara tjejerna hemma, sonen är iväg på cup. Liksom maken. Jag har haft en skön eftermiddag, bortsett från ångesten då.