Tror ni att jag fått bort mitt tvättberg?

Tror ni att jag vek tvätt och lade undan?

Tror ni att jag överhuvudtaget har lyft min rumpa sen förrförra inägget?

Nej. Nej. Och Nej.

Jag har läst bloggar. Och bloggkommentarer! Och som jag har skrattat! Maken frågar hela tiden "vad skrattar du åt?"  - men börja blogga själv så får du också skratta! Stör inte mig!!! Åh, vad många roliga och underhållande människor det finns! Och några av dem finns på min länklista! *glad* Så roligt, för jag älskar att skratta! Helst vill jag skratta så där hjärtligt att man blir lealös i hela kroppen och nästan kissar ner sig! (Jag sa nästan!) Så där som man skrattar åt vissa YouTube-klipp, folk som trillar och slår sig... Inte nödvändigtvis slår sig, men ramlar omkull, dansar omkull, snubblar och så vidare! Underbart!

Nu måste jag snart slita mig härifrån och gå och lägga mig... Ska ju orka upp i morgon också. Så god natt då, och sov gott!

Hittade följande inne hos Mz. Olsson och det är bara för bra!!!

Me like!

Maj gadd vad kul! (Vad har jag gjort för att förtjäna alla dem?!)

Tack snälla Sussi!

Det var i morse som jag kände av den saknade timmen, men nu känns det rätt okej! Faktiskt. Jag har en hel del energi, men den försvinner nog lagom till jag ska börja med middagen. 

Dagen har gått rätt så fort idag och det har varit hyfsat trevligt på jobbet. 

Sååå... jag har gått en liten bloggrunda och ska läsa fler senare! Trist att jag inte hinner det på jobbet. Trist att jag måste jobba för att ha råd att leva. Ingen som vill betala mig för att blogga?! Ingen?! Nähä.

Om jag skulle ta och använda lite av energin till att förminska mitt tvättberg? Eller gå upp och skälla på barnen som visst har svårt att hålla sams. Går det att omvandla energi till tålamod? För jag har väldigt mycket energi i mig ibland när jag skäller på barnen, har jag märkt. Sen tar den slut. Tänk om min ilsk mamma-energi kunde bli förnybar energi och återanvändas i hushållet?

*går till tvättstugan* 

Med motiveringen:

Stort och smått som fläktar skönt svalkande med sina kaosvingar.

Tack snälla M.!

 Du kloka, omtänksamma, roliga, snälla, härliga människa! Tack!

Jag blir så himla glad! Och det är så himla svårt att skicka vidare, eller egentligen inte - men jag kan omöjligt radda upp och länka till alla i min länklista! Så: Ni är alla värda den - ni vet vilka ni är - ni är mina kompisar! Ni skrattar åt mig, och med mig, ni stöttar mig, ni hejar på och bara finns där, med era underbara kommentarer!

En timme kvar till lunch - bra för jag är hungrig. Bra? En timme är ju lång tid! Hm.

Fyra timmar tills jag slutar! Jippie!

Eller? Fyra timmar är ju också lång tid. Nästan en evighet... Nä, det kommer går fort! Det bestämmer jag nu!

Måste göra mig en ny kanna kaffe, ett med fler bönor i denna gång (det var inte jag som bryggde första kannan). Det går ju inte att dricka fiskaffe en måndag morgon. Helst inte när man gått upp en timme tidigare än vanligt, hoppar på bussen en timme tidigare och kommer till jobbet en timme tidigare.

Jag kommer dock inte vara ledsen när jag hem går från jobbet en timme tidigare i eftermiddag!

Klockan är egentligen bara tjugo i sju. Det känns i min kropp...

*ilar mot kaffebryggaren*

Sonen kom ner mitt i natten och klagade på att han hade "jätteont i halsen" och jag kände ett litet hopp tändas.

När klockan ringde halv fem (jag pratar vintertid - min tid som min kropp känner den) levde jag på det där hoppet. Att få vara hemma idag med ett förkylt barn.

När jag senare gick upp för att väcka barnen och frågar sonen hur han mår ger han mig tummen upp. Dumma unge!

Nädå, lille gullkillen... Men han har en trött mamma!

Nu är jag på jobbet (klockan kvart i sju!?) och ska snart hälla i mig lite kaffe (läs: mycket kaffe)