Nu vet jag vad det är som spökat på övervåningen i några dagar!

Det är pyntet i granen som börjar trilla ner!

Jag har faktiskt på riktigt undrat vad det är som låtit på övervåningen...

Känns bra att ha varit hemma en vecka nu och läsa det. (Ja, jag är ironisk om någon undrar...)

Hinner jag bygga upp mitt immunförsvar på två veckor?

Jag har ju ingen lust att bli sjuk igen! Så snart!

Nu måste barnen hålla sig friska och krya också så att jag kan gå till jobbet och göra mig påmind igen. De kommer snart undra vem jag är när jag dyker upp.

Nu ska jag göra mig en kopp kaffe och sen ska jag ta en dusch. Jag ska inte avslöja hur många dagar det gått sen sist...

Vet ni vad klumpiga klantiga jag gjorde igår kväll ...

Jag hade lagt mig och släckt lampan, men fick för mig att plocka upp något från golvet. Och detta låg en bit bort, så för att nå fick jag liksom ta sats! Tända lampan så jag kunde se? Nänä det är ju ingen sport!

Jag tänder alltså inte, och jag tar i, som sagt, nästan kastar mig åt sidan och då PANG!!! Slog i kindbenet, precis under ögat, i hörnet på nattduksbordet! Och jävlar vad ont det gjorde, och vad arg jag blev!

Och full i skratt... åt min egen dumhet. Åh... Hoppas att jag inte får en blåtira! 

Nu ska ta och bli en lugn och sansad människa. 

Ibland känns mitt liv som en dålig såpa där jag spelar huvudrollen. Och jag gör det inte särskilt bra. Såpan ser bra ut på pappret, manuset. Men jag följer inte alltid manus. För i manuset får vi alltid ihop livet, vi kommer iväg till skolan i tid och barnen har alltid rena kläder och jämna sockar, och vi har full koll på var väskor, gympapåsar, mössor och vantar är någonstans.

I manuset är barnen lättväckta och behöver inte tjatas på för att gå upp ur sängen och klä på sig, komma ner och äta upp sin frukost.

Men i mitt verkliga liv så är det ett jävla tjat hela tiden. Jag måste ha gott om tid och gott om tålamod när barnen ska väckas! Lirka lite med dem med väldigt snäll och len röst till en början som efter ett tag hårdnar för att till slut hamna nästan i falsett. Men oftast går det riktigt bra på morgnarna nu för tiden! (*peppar peppar*)

Idag kom vi iväg i hyfsad tid, inte god tid, men två av barnen kom i alla fall lagom till skolstarten. Den tredje hade glömt sin gympapåse i hallen. Naturligtvis. AAARRRGGGHHH!!!!

Jag åkte hem och hämtade den och hon fick stå kvar och vänta på mig tills jag kom tillbaka!

Jag fick ett litet sting av dåligt samvete för att hon fick stå där och vänta och komma försent till lektionen, men förhoppningsvis kommer hon ihåg gympapåsen i fortsättningen.

(Förmodligen kommer hon glömma den hundra gånger till, hon är ju min dotter.)

Och när jag ändå suckar över mig själv kan jag berätta att mitt liv ibland känns som en fars. Särskilt om jag har lite bråttom eller bara vill göra saker snabbt (varför göra det långsamt när man kan göra det snabbt?!) Och det är då jag börjar fippla; tappar saker, stöter till saker, går in i saker (dörrar, dörrkarmar, hörnen i bänkar och bord, slår sönder tårna mot stolsben - hur många gånger har jag inte fått stora fula blåmärken som ibland svullnat upp på låren för att jag går in i sänggaveln! Osv, osv, osv) vissa dagar känns det som att jag gör en parodi på Papphammar!!! Och den känslan är inte rolig.

En gång rev jag ner ett microfonstativ från en scen. Jag har vält en fotbollsspelare i papp i en affär. Jag har rivit ner både stora och små skyltar i affärer, jag har rivit ner saker från hyllor i affärer (dock inget ömtåligt!) jag brukar tappa toarullen så att den rullar iväg långt bort (men brukar ha tur att hålla i en bit av pappret iaf, men det har ju hänt att jag tappat både papper och rulle) jag har tappat ut hela kastruller med makaroner i vasken, tappat ut annan mat i vasken också, ska jag ta ut en sak ur ett skåp brukar jag ofta stöta till och riva ner något annat på samma gång.

Och detta är väl ok och händer de flesta någon gång i bland! Och jag hade varit nöjd också, om detta hade hänt Någon Gång Ibland. Men det är ju nästan jämt! Suck...

Sådärja. Nu har det ljusnat ute. Behövde bara fördriva tiden. Det jag skrev om mig själv har inget med verkligheten att göra alls. Bara påhittat. Uppdiktat.

Nu är snart denna hemska vecka slut - skönt!

Ska få iväg barnen nu, och det låter ungefär så här: Ät upp nu. Skynda er nu. Klockan börjar bli mycket! Men ät upp nu då då, sluta prata och ät istället! Vi ska snart gå! Hallå! Sluta prata och ät i stället! Skynda er, vi börjar få bråttom! ... *tjatatjatatjata*