Har hängt lite kulor i rött och guld. Sen tröttnade jag och satte på Hipp Hipp i stället!

I år har vi två granar. En nere som bara jag ska pynta, och en där uppe som barnen får fria händer med!

Jag borde vara supernöjd som får pynta granen helt själv och slipper allt vad smällkarameller heter! Men jag är inte helt nöjd, jag har dåligt samvete och känner mig väldigt självisk... 

Nu ska jag snart gå och lägga mig. I morgon blir mycket att göra och jag känner mig helt slut nu. Slut som människa. 

Det är vad jag upplever just nu.

Lite lätt yrsel, vilket kunde uppstå av läkemedlet.

Blir det inte värre än yrsel kan jag lätt leva med biverkningar!

Men det hade varit väldigt väldigt  v ä l d i g t  gott med ett glas rött just nu...

Undrar om jag kanske kan hälla upp en yttepytte-liten skvätt i ett glas och smutta på? Jag behöver ju inte dricka mycket. Eftersom jag redan är lite snurrig...

Den blev inte mycket bättre den kan jag säga! Stressade in på Det Stora Fina Varuhuset för att fixa en julklapp snabbt och lätt! Lätt! Varför i hela friden måste de ha så varma lampor, kan de inte använda lågenergilampor? Eller sänka belysningen något? Eller, nej, då kan vi få för oss att vi inte är så jäkla fula som vi blir i den hemska belysningen där alla skavanker lyfts fram och förvärras! Och i softat ljus ser man fräschare ut och känner sig mer bekväm och då handlar vi mindre smink! Smarta de är de där handlarna.

Genomsvettig sprang jag vidare till annan affär för att shoppa lite till. Inte bättre där. Bright light! Bright light! Sen in i te-butiken vid bussen. Världens minsta butik! Stor som en garderob och där stod vi sju kunder och trängdes bland tekoppar och burkar. Precis när jag blir expedierad ringer min mobil. Jag trycker bort samtalet för jag tror att det är sonen som ringer för att undra var jag är (han har blivit avsläppt av morfar hemma och ska klara sig själv en stund), det ringer igen. Jag svarar, något stressad (tycker det är väldigt ofint att ta samtal när jag får hjälp i en affär) - det var fritids! Som undrade om lilltejen ska gå hem helt själv idag. "Nej", svarar jag, "hon ska gå med storasyster!"

"Men storasyster har gått med kompis hem"

Faaaaaan!

"Eh... ja just det ja, jäklar! Det hade jag glömt. Du, jag ringer strax"

"Ursäkta, det var fritids, jag har glömt bort mitt barn" säger jag till expediten - var jag tvungen att berätta det??!! 

Betalar och knör mig ut ur butiken.

Ringer fritids och berättar att jag glömt att storasyster skulle med kompis, och eftersom lillebror är sjuk så är lillsnosis själv. Och hon kan ju inte gå ensam hem i mörkret!

Ringer pappa, men han är på väg in till stan. Ringer min syster och hon kan lämna sin store son i min sons våld och ta sin lille son i bilen och åka och hämta min tjej!

Gullesyster! Vad skulle jag göra utan dig?! 

Ringer fritids och berättar att moster hämtar. Och jag känner mig jättedum. Fan. Glömma sitt eget barn...

Nu är hela familjen samlad hemma och snart är det mat som gäller. Jag känner mig lite yr och kan inte avgöra om det är medicinen som gör det eller om jag är hungrig. Eller om det är en kombination. Får vänta och se.

Om en och en halv timme kommer På Spåret och jädrar vad jag ska ge min man storstryk idag! *skratt* 

Åh vad skönt att komma hem! Vissa dagar är bara... jobbiga!
Min morgon blev lite sån idag.
Jag skulle iväg till läkaren i morse, i en del av stan där jag sällan är! Men jag hade kollat upp vilken buss jag skulle ta, när den gick och vilken hållplats jag skulle gå av vid. Så allt kändes lugnt (annars kan såna saker vara orosmoment för mig - nya platser och okända busslinjer och komma av i tid och så).
 
De ropade ut varje hållplats i bussen (en mekanisk röst) precis när de svängde in på hållplatsen och jag tänkte för mig själv att om han kör lite fortare kanske han ligger före rösten! Haha kul liksom.
 
Det var mörkt och jag såg inte särskilt mycket genom de smutsiga fönstren. Sahlgrenska kände jag ju igen. Och strax efter skulle jag gå av. Vid Annedalsskyrkan. Strax efter Sahlgrenska ropar rösten upp "Nästa hållplats: Annedalskyrkan" Perfekt, jag plingar och ställer mig vid dörren. Beredd att gå av.
Men det kommer ingen hållplats. Konstigt. Han fortsätter att köra.
Han svänger ororväckande mycket och jodå, mycket riktigt - vi är vid Linnéplatsen!!! Sista hållplatsen!! Jag har åkt för långt!!! *PANIK*
 
Jag går av bussen och känner mig som i ett chocktillstånd. Irrar runt lite och försöker spela lite cool - jag har minsann inte åkt för långt och jag vet minsann exakt vad jag gör på den här platsen just nu! (Jävla röst som meddelade vilken hållplats vi precis åkt i från)
Misslyckas kapitalt med att verka cool - jag är paniken personifierad! Mina rörelser är ryckiga och jag känner att jag har en stirrig blick! Maj gadd! Vad gör jag nu? Ringer pappa som befinner sig en halvtimme bort? Ringer taxi?
 
Jag frågar någon i en busskur hur man hittar till Annedalskyrkan och får ett väldigt svävande svar och i mitt tillstånd hade jag inte tid att lyssna klart.
Går tillbaka till bussen jag precis gått av och frågar om han ska åka igen och om han åker förbi Annedalskyrkan. "Jag vet inte" svarar han. Nähä, tack för den. Sa jag inte.
 
Rusar in på Pressbyrån och frågar killen där hur man kommer till Kyrkan (nu hade jag fått den utpekad, så mycket hann jag uppfatta från tanten i busskuren) och han pekar mot kyrkan och säger den ligger där, du ser den om du går ut. Jo tack! jag vet var den ligger - jag ser den, men hur kommer jag över trafikleden?! Äh skit samma. Jag rusar ut igen och bort till bussen, igen. Frågar om igen om han ska åka snart och om han åker förbi Annedalskyrkan. Han svarar igen "Jag vet inte".
"Nähä, men ska du åka igen?"
"Ja, två minuter"
"Ok, vilken buss är du då? Vilket nummer?"
"Nummer femtiotvå"
"Ok, bra, då åker du förbi Annedalskyrkan" Detta var nu ett påstående.
Han ger mig en bunt med busstidtabeller, där jag själv får titta vilka hållplatser han stannar vid och jag kan tala om för honom att nästa hållplats är min hållplats!
"Åker du snart då? Och så stannar du där när jag vill gå av?"
"Jag åker nu!"
Bra! Skönt! Och ja, han åkte verkligen och stannade där jag skulle av! *puuuh*
 

I bland har man tur ändå!
 
 

Jag har blivit övertalad att gå med och köpa thai-mat nu. Inte för att jag är särskilt svårövertalad...

Är stel i högerarmen, den jag fick sprutan i, ska man vara det? Handen är helt handlingsförlamad *skratt* eller är det för att den inte är van att inte jobba med musen?

Nu, snart mat! Äntligen!

Klockren tennisarm. Kortisonspruta. Voltaren. Ont.